Courtney Barnett blev tokhyllad när hon släppte sitt debutalbum Sometimes I sit and think, and sometimes I just sit 2015.
Nu är hon tillbaka med sin andra soloplatta – och det låter ta mig tusan ännu bättre!
Förra året släppte australiensiskan Courtney Barnett plattan Lotta sea lice där hon slog sina påsar ihop med Kurt Vile. Det samarbetet var hur lyckat som helst, men nu är indierockstjärnan tillbaka på egen hand.
- Hopefulessness
- City looks pretty
- Charity
- Need a little time
- Nameless, faceless
- I’m not your mother, I’m not your bitch
- Crippling self doubt and a general lack of self confidence
- Help your self
- Walkin’ on eggshells
- Sunday roast
Plattan får dock ingen vidare start med Hopefulessness. Det är lite väl mörkt, det känns segt och mest som om det är något experiment som har gått snett.
Fast Barnett är Barnett och man vet att hon kan göra bra låtar och de kommer. Nästa spår är City looks pretty och det är både störkigt och melodiöst. Lägg till Barnetts speciella röst så har du en kalaslåt. Snacka om skilda världar mellan låt ett och två …
Ytterligare ett par spår in på albumet så kan man konstatera att Barnett är mer förbannad nu är hon var på sin debut. Den här indierocken/alternativa rocken med det stökiga gitarrsoundet är så jäkla skön.
I wanna walk through the park in the dark
Men are scared that women will laugh at them
I wanna walk through the park in the dark
Women are scared that men will kill them
Med Tell me how you really feel tar hon ytterligare något kliv med sin musik. Courtney Barnett har faktiskt aldrig låtit bättre. Det här stökiga soundet påminner en del om Nirvana. Dra bara i gång I’m not your mother, I’m not your bitch så lär du höra det …
Bästa spåren? Charity och City looks pretty.
[…] något sätter kommer man att tänka på såväl Courtney Barnett som Kurt Vile när man hör det […]