Fallon gör en av årets absolut bästa plattor

Brian Fallons debutplatta som soloartist var något alldeles extra.

Uppföljaren är några resor värre. Det lär till och med bli en av de bästa plattorna som släpps under 2018.

Brian Fallon är amerikanen som inte har en aning om hur man misslyckas med att göra en låt. Varenda gång han släpper något så blir det bra.

Det spelar ingen roll om det är som soloartist, med The Gaslight Anthem, The Horrible Crowes eller med kompisarna i Molly And The Zombies.

Det blir bra. Alltid.

På Sleepwalkers får vi tolv låtar.

1. If your prayers don’t get to heaven
2. Forget me not
3. Come wander with me
4. Etta James
5. Her Majesty’s service
6. Proof of life
7. Little nightmares
8. Sleepwalkers
9. My name is the night (Color me black)
10. Neptune
11. Watson
12. See you on the other side

Fyra av dem har vi redan fått som singlar. Alla fyra har varit makalöst bra. Tre av dem har kanske varit lite extra, extra vassa.

If your prayers don’t get to heaven är den ena och det är min favorit bland favoriterna på plattan. Den låter lite annorlunda mot flera av de andra låtarna på plattan. Brian Fallon ger oss någon discoaktig och Motown-inspirerad alternativ rock samtidigt som vi får lite The Gaslight Anthem-rock ’n’ roll. Då blir det ett makalöst skönt gung i det här.

Det blir en lite halvt uppdaterat Fallon som vi får och det känns både fräscht och nytt.

Den andra favoriten är My name is the night (Color me black).

And she smiles, how ‘bout that?

I was just about to jump before you called me back

And you know the pain comes home

And the whispers come to call me

In my bed when I’m alone

And I’ve lost so much more than I’ve ever had

Now my name is the night, honey

Color me black

Color me black

Det är en låt som låter väldigt mycket The Gaslight Anthem, precis som många av låtarna på plattan egentligen gör. Och då får vi rockmusik som det inte går att sluta lyssna på. Det är något med Fallons musik som gör att man alltid vill ha mer.

Den tredje är Forget me not. Det är helt enkelt en superlåt.

Sedan får vi åtta nya låtar. En av dem är en hyllning till soullegenden Etta James. Det är en soft låt som bara blir bättre och bättre för varje lyssning. Vilken jäkla känsla det är i det här!

Proof of life är en annan missa inte-låt. Här blir det lite folkinfluerad rockmusik. Även detta är en känslosam låt precis som den fantastiska Watson.

Sedan blir det lite mer fart i Little nightmares och även Neptune är en låt där Fallon kickar i gång det lite mer. I den sistnämnda får vi dessutom lite orgelrock. Fallon testar lite nytt lite här och var. Han glömmer dock inte bort sina rötter och då blir det bra.

Sleepwalkers är bättre än Painkillers och det säger egentligen allting. Det här är en platta som egentligen är värd mer än 5/5 …