I snart 20 år har Dropkick Murphys levererat bra celticpunkrockplattor. Och det blir fasiken bara bättre och bättre. 11 short Stories of pain & glory är inget annat än ett klassalbum.
4/5
Artist:
DROPKICK MURPHYS
Albumtitel:
11 SHORT STORIES OF PAIN & GLORY
År:
2017
Genre:
PUNK, CELTIC
Skivbolag:
BORN AND BRED RECORDS
Det amerikanska bandet Dropkick Murphys krånglar inte till det. De fortsätter på den vägen de alltid har gått: Det är celticpunkrock där man vill stampa med i takten från första stund.
Vi får elva låtar på den nya plattan:
- The lonesome boatman
- Rebels with a cause
- Blood
- Sandlot
- First class loser
- Paying my way
- I had a hat
- Kicked to the curb
- You’ll never walk alone
- 4-15-13
- Until the next time
De driver i gång plattan med en instrumental låt, The lonesome boatman. I ärlighetens namn saknas sången, men man kan också se denna låt få publiken att hoppa som galningar när den smyginleder en konsert …
Sedan är det i gång. Vi får Rebels with a cause som har ett jäkla drag. Det är en låt som handlar om barn som har övergetts, barn som systemet helt enkelt avfärdat som hopplösa.
Sedan får vi säckpiperock i Blood. Där har ni en grym låt.
En annan sjukt bra låt är Sandlot. Det här låter nästan som om det är Against Me! som har tagit över och kör en låt. Det är mer alternativ rock än celticpunk. Oväntat och kalasbra! Här han man en ny favoritlåt med Dropkick Murphys.
Det blir återigen irländska toner med First class loser.
Slagdängan Paying my way är den tredje singeln från plattan.
My heart is so much higher
Don’t count me out
I’m a survivor
I’d chased these dreams down city streets
Dead end rows and no one sees
And I am proud to be a fighter
Vi får också Dropkick Murphys version av You’ll never walk alone.
Det finns en förklaring till att de valde den. Det har ingenting med Liverpool FC att göra, i stället handlar det om drogöverdoser. Alldeles för många personer går bort av den anledningen, men det finns hopp.
Även bakom 4-15-13 finns det en tragisk historia. Det är en hyllning till offren efter Boston Marathon-bombningen.
[…] Flogging Molly var bara en del av kvällen. Det var ju även huvudattraktionen Dropkick Murphys som skulle upp på scenen och när det amerikanska celticpunkbandet äntrade scenen så trillade […]
[…] valde Mike McColgan att lämna Dropkick Murphys. Han ville i stället förverkliga sin livslånga dröm om att bli en brandman. Han höll sig […]
[…] Miles To Memphis låter inte som något annat band även om man får vibbar från Dropkick Murphys, Chuck Ragan, Frank Turner och American Aquarium. 500 Miles To Memphis blandar punk, americana, […]
[…] man snackar om celticpunk från Boston så är det väl självklart att det är Dropkick Murphys som man i första hand tänker på. De har ju ändå varit i gång sedan 1996 och skickat ut en […]
[…] Dropkick Murphys har levererat en jävla massa bra album genom åren. Det är liksom bara till att välja platta […]