Adam Granduciel har enligt mig satt avtryck som få andra. Inte för att han gör musik som är banbrytande utan för att hans sound går att känna igen på några få toner. Jeff Tweedy har gjort det i Wilco, Josh Homme i Queens Of The Stone Age och nu även Adam Granduciel.
4/5
Artist:
THE WAR ON DRUGS
Albumtitel:
I DON’T LIVE HERE ANYMORE
År:
2021
Genre:
ROCK, INDIE
Skivbolag:
ATLANTIC RECORDING CORPORATION
Trots att bandet numera fyller arenor och ska spela för ett utsålt Madison square garden i januari tycker jag att detta avtryck är deras största bedrift. Det är detta som kommer att finnas kvar länge. Man hör genast när det är The War On Drugs som spelas och när Granduciel har regisserat musiken.
I don’t live here anymore är gruppens femte alster sedan de startade för drygt 16 år sedan. Den här skivan följer samma ljudbild som de haft på de två tidigare skivorna Lost in the dream (2014) och A deeper understanding (2017).
Det är klassisk rock med ett 1980-talssound och stort ljud som lämpar sig för arenorna. Det är en stor utveckling för bandet som vuxit ur skorna och gått från klubbspelningar till arenor.
Granduciel lämnar inget åt slumpen. Han är perfektionist och det hörs. I intervjuer berättar han att grunderna till skivan kom till under fem dygn när han stängde in sig i en studio mitt ute i ingenmansland tillsammans med bandets gitarrist Anthony LaMarca och basist Dave Hartley. Utan närhet till omvärlden och snöstorm härjandes utanför ledde till att de spelade in under tolvtimmars-pass. Omslagsbilden är tagen i farten på väg till studion en morgon när Granduciel lufsar i snön med kaffekoppen i den ena handen och gitarren i den andra.
Granduciel är influerad av amerikanska hjältar som Bob Dylan och Bruce Springsteen och det hörs. Jag vill säga att han förvaltar det amerikanska arvet väl. Musiken har ett driv som påminner om Springsteen och hans sång har stundtals ett uttryck likt Dylans.
I don’t live here anymore öppnar oväntat, men starkt med Living proof. En akustisk gitarr som maler på och Granduciels sång ligger i fokus för att sedan avslutas med ett elektrisk solo. Det finns gott om rockdängor som Change, I don’t live here anymore och Wasted. Även lugnare låtar som Old skin och Rings around my fathers eyes bryter av och har helt rätt placering i låtordningen. Skivans överraskning och en av höjdpunkterna är I don’t wanna wait.
Granduciel har tidigare i karriären behandlat ämnen som smärta, rastlöshet och att inte veta var man hör hemma. På den här plattan känns det som att han har hitta hem och är redo för nästa steg i karriären. Det är dom små detaljerna i låtarna som höjer helheten på skivan. Gitarrsolot i slutet på Living proof, körerna i I don’t live here anymore eller munspelet i Old skin. Som jag skrev tidigare, Granduciel regisserar och han vet hur man gör.
