En fras jag ofta vill använda mig av när jag beskriver album jag tycker om är att de är “experimenterande”. Det känns som en sån där standardfras som gärna ger sig tillkänna hos mig, ett adjektiv som gärna slinker sig in i de texter jag skriver. Men ibland har jag kommit på mig själv med att känna att jag inte riktigt har på fötterna för att sätta en sådan stämpel; vad, egentligen, innebär ett särdeles “experimenterande” album? Och är det per automatik ett positivt attribut? Förstås inte. Men, nog känns det som om man bör ha rätt så bra koll på den musikgenre man skriver om för att över huvud taget kunna uttala sig om något sådant från första början. Och det har man ju kanske inte alltid.
5/5
Artist:
SQUID
Albumtitel:
BRIGHT GREEN FIELD
År:
2021
Genre:
POST-PUNK
Skivbolag:
WARP RECORDS
Men så, för nån vecka sedan, kom jag för första gången i kontakt med den brittiska rockgruppen Squid. Den 7:e maj släppte de sitt debutalbum Bright green field och efter att ha läst ett par positiva recensioner tänkte jag att jag skulle ge det en chans. Även fast den sortens kultiga, art-rockiga postpunkgrupper, likt Sleaford Mods och IDLES, inte brukar falla undertecknad i smaken.
Men Bright green field var ett album som tog mig med storm, som verkligen hänförde mig, som fick mig att inte vilja göra annat än att gå bananas på ett svettigt ståplatsgolv på ett trendigt undergroundställe i bandets hemstad Brighton. Och förstås var just attributet “experimentell” ett ord som jag direkt ville tillfoga musiken, som en särskilt positiv egenskap. Men – kanske gör sig epitetet riktigt bra den här gången, för en gångs skull.
Själva grundplåten i bandets sound verkar liksom redan finnas på plats, trots att detta är deras blotta debutalbum; precisa och riktigt groovy trumkomp avlöser varandra, slingrande och snirkliga gitarriff likaså, och sångaren (tillika trummisen) Ollie Judge har en en underbart utlevande, expressiv sångstil, vars skrik och lek med ord och uttal känns minst lika precist kalkylerade som spontana. Redan här har vi ett grundfundament för en riktigt hipp indierockgrupp, men Bright green field bjuder på mer än så – utöver gitarrer, trummor och bas möts lyssnaren även av blåsinstrument på vissa spår, som på den underbart besynnerliga Documentary filmmaker samt den mer allvarsamma Global groove. Visa låtar sträcker sig även en bra bit över femminutersstrecket, likt Boy racers, som avslutas med ett bastant och drone-aktigt outro – för att inte tala om Narrator, skivans kanske absoluta höjdpunkt, vars avslutande crescendo kulminerar i förtvivlade skrik från gästande Martha Skye Murphy.
Jovars; experimenterande var ordet. Musiken följer med andra ord inga konventionella former, och flörtar därmed med såväl jazz som art rock på sina ställen. Kanske råder dock en viss kluvenhet inför de nyss nämnda outro-partierna, som till viss del närmast liknar separata spår sett till helheten, och som ibland kanske rycker en lite väl långt bort ifrån de träffsäkra, medryckande grooven. Men, de kan likväl betraktas som angenäma andningspauser inför varje ny vända av ös. Och ibland stationerar Squid sig någonstans mittemellan; som på 2010, där en bossanova-aktig rytm följs av en skoningslös kavalkad av dissonant ös som helt saknar hämningar. Det är omöjligt att förutse vart musiken skall ta vägen härnäst, vilket är ett av albumets stora behållningar.
Bright green field är med andra ord ett mycket underhållande album att lyssna på. Men Squid kostar sig även på att vara lite allvarliga också, som på nyss nämnda Global groove, där Judge närmast pratsjunger “watch your favourite war on TV before you go to sleep”. Och kanske utgör avslutande Pamphlets en pik till vår tids populistiska krafter, med textraden “pamphlets through my door and pamphlets on my floor; open wide, we got everything, everything that you like”, som upprepas gång på gång mot slutet av låten. Och som av en händelse lämpar sig Judges röst och sångstil perfekt för båda ändamålen, då den har en förmåga att både låta ironisk och allvarlig på samma gång.
Och – ej att förglömma – så är musiken dessutom “experimenterande” också. Väl? Jo, men det känns som ett ganska rimligt epitet att använda denna gång. Och det – om något – är väl precis vad rockmusik behöver, så här i det 21:a århundradet. Och för Squid är detta dessutom bara början; Bright green field gör mig onekligen mycket spänd på att följa bandets fortsatta karriär.
