Tre gamla bandkollegor slår sina påsar ihop och blir Riverfields.
Nu kommer deras första EP – och det låter fantastiskt bra!
4/5
Artist:
RIVERFIELDS
Albumtitel:
SLOW TRAM COMING (EP)
År:
2021
Genre:
ROCK
Skivbolag:
RIVERFIELDS
Riverfields är Peter Runesson (sång, gitarr, synth), Tony Martinsson (gitarrer av alla de slag) och Markus Lundström (allt med tangenter, gitarr och körer) som är gamla bandkollegor från de gamla americanabanden The Don Darlings och Moonlight Wranglers.
Även producenten och musikern Olis Eriksson (Songs Of Boda, Boy Omega, Aron Grape med flera) har spelat en viktig roll. Han spelar bas, gitarr, körer och programmerar.
Hur som helst, denna gång bestämde sig Göteborgs-trion för att göra något mer studio- och streaming-anpassat tillsammans. Det första släppet blir EP:n Slow Tram Coming.
- Slow tram coming
- Move on
- Everything but the pain
Detta var en grymt trevlig överraskning! Det är tre jättesköna spår.
Soundet andas rätt mycket av det där soundet som 1960-1970-tals-hjältar (Petty, Dylan, Harrison, Springsteen) landade i när de började närma sig någon sort medelålder där i mitten av 80-talet.
Peter Runesson
Det som Peter Runesson säger stämmer på pricken. Man kan höra mycket Tom Petty, Bob Dylan, George Harrison och inte minst Bruce Springsteen i de här låtarna. Då blir det mjukrock med såväl heartlandrock som americana/folkrock-vibbar.
Det är ett grymt skönt sound som Riverfields ger oss!
EP:n börjar med titelspåret Slow tram coming och de första tio sekunderna låter verkligen som om det är hämtat från en Springsteen-platta från 1980-talet – och det kan ju knappast vara fel … Det låter sedan lite som en blandning av Springsteen och Harrison – och det kan ju knappast vara fel … Det är en makalöst fin låt.
– Det är lätt tuffande melankolisk americana/electro/blues placerad i Göteborgs miljö, skriver Peter Runesson i ett mejl.
Om Slow tram coming låter Bruce Springsteen så byter Riverfileds spår med Move on. Här låter det mer Tom Petty och om du gillar den mannen – det gör väl vi alla? – så är detta en guldlåt. Man får även en del Roy Orbinson-vibbar. Det är fortsatt soft och det är fortsatt mjukrock, heartlandrock och americana. Det är fortsatt en melankolisk känsla.
Det sista spåret blir Everything but the pain, som är ännu mer americana, och med den rundar Riverfields av en jättefin debut-EP.
