Nu följer Gill Landry upp den – välförtjänt – hyllade självbetitlade plattan från 2015.
Vi får Love rides a dark horse och det är ett lysande bluegrassalbum.
Så här skriver Gill Landry i sin biografi på sin Facebooksida om den nya plattan:
Love and hate need each other for either to have meaning and I feel like it’s the same way with people. I’d like to believe love always wins coming down the stretch – it just might not be the way you envisioned it. In my experience love often isn’t what I expected and wouldn’t be half as good if it was. That basically is what I wrote this album about.
Och det här är en känslosam platta av singer-songwritern och gitarristen från Lake Charles, Louisiana.
Att det blir så bra kan bero på att han är så utelämnande. För två år sedan skulle Landry gifta sig, han hade vunnit sin andra Grammy tillsammans med Old Crow Medicine Show som han då var med i.
Livet lekte helt enkelt, men Landry var inte helt nöjd med livet som artist så han lämnade bandet och svor att han aldrig mer skulle skriva en låt om brustna hjärtan. Sedan lämnade kvinnan i hans liv honom …
När Gill Landry gjorde Love rides a dark horse ville han ändå försöka hitta lite ljus och plattan ska ses som en karta ut ur mörkret.
- Denver girls
- Bird in a cage
- Berlin
- Broken hearts and things we’ll never know
- The one who won the war
- The only game in town
- Scripted love
- The woman you are
- The real deal died
Här har Gill Landry tagit hjälp av bland andra fiddlern Ross Holmes (Mumford & Sons, Bruce Hornsby), trummisen Logan Matheny (Roman Candle, Rosebuds), keyboardisten Skylar Wilson (Andrew Combs, Rayland Baxter) och inte minst Klara Söderberg (First Aid Kit).
Landry och Söderberg gör duetten Berlin som är makalöst bra. Söderberg lägger också stämmor på öppningsspåret Denver girls.
Det är en ganska mörk platta och man kan inte låta bli att börja fundera på artister som Leonard Cohen och Tom Waits. Det går lite åt det hållet och Gill Landry hör hemma bland artisterna … för Love rides a dark horse är en grymt bra platta och den lär spelas flitigt här hemma även om 25 år.
Det känns meningslöst att räkna upp favoritspår. Det här är en platta som man ska lyssna på som en platta. Det är från början till slut som gäller. Det är då Gill Landry kommer till sin rätt.
