Turbonegro skriver ett nytt kapitel

Rocknroll machine är ännu ett album från det norska punkrockbandet Turbonegro.

Fast det låter inte riktigt likadant som förr …

Den 2 februari 1998 skickade Turbonegro ut sin klassiska platta Apocalypse dudes. Exakt 20 år senare får vi Rocknroll machine och det går snabbt att konstatera att Turbonegro skriver på ett helt nytt kapitel.

• Hot cars and spent contraceptives (1992)
• Helta skelta (1993)
• Never is forever (1994)
• Ass cobra (1996)
• Apocalypse dudes (1998)
• Scandinavian leather (2003)
• Party animals (2005)
• Retox (2007)
• Sexual harassment (2012)
• Rocknroll machine (2018)

Det är alltså 20 år sedan Apocalyspe dudes, men det är också sex år sedan deras förra skiva dök upp. Fast Turbonegros deathpunk, där de blandar glamrock, punkrock och hårdrock, är inte som det en gång var.

Man kan knappast ens kalla det för deathpunk längre … Inte för att en annan bryr sig det minsta i vilket fack man placerar in det här gänget som har varit aktiva sedan 1989 med undantag för några avbrott. Bandet har inte heller sett ut likadant under alla år.

För att vara Turbonegro känns det ganska soft och det är varken argt eller aggressivt. Nu hamnar Turbonegro snarare under retrorock ’n’ roll-facket även om det finns kvar en del partypunk i det här.

1. Chrome ozone creation (The rock and roll machine suite part I)
2. Part II: Well hello
3. Part III: Rocknroll machine
4. Hurry up & die
5. Fist city
6. Skinhead rock & roll
7. Hot for Nietzsche
8. On the rag
9. Let the punishment fit the behind
10. John Carpenter powder ballad
11. Special education

Efter ett tvåminutersintro – mer eller mindre helt onödigt – kickar plattan i gång med Part II: Well hello och det är en jäkligt bra rock ’n’ roll-låt. Det låter väl inte långt ifrån som en blandning av Danko Jones och KISS.

Och gillar man hur det kan låta så kanske man kan ta förvandlingen av Turbonegro. Jag gör det i alla fall … Det behöver inte alltid vara fel att ett band utvecklas eller att ett band försöker göra något annorlunda.

Titelspåret kommer som spår nummer tre. Även det går i rock ’n roll-spåret. Vi får en skön groove och det är en svårt att inte gilla det här.

Det blir ännu bättre. Hurry up and die är en stänkare.

Här finns också Fist city, Hot for Nietzsche och framför allt John Carpenter powder ballad där den sistnämnda tillhör de absolut bästa låtarna på plattan. Det är en låt som det doftar väldigt mycket 1980-talsfilmmusik över.