First Aid Kit har kommit fyra album in i karriären.
Ruins är ett så känslosamt album att man minns varför de fick Emmylou Harris att börja gråta …
Det var för några år sedan som First Aid Kit framförde sin låt Emmylou framför ögonen på Emmylou Harris under Polarpriset-galan.
Nu är den svenska folkrockduon, systrarna Klara och Johanna Söderberg, tillbaka. I diskografin finns det fyra fullängdare.
- The big black and the blue (2010)
- The lion’s roar (2012)
- Stay gold (2014)
- Ruins (2018)
Nu blir ju det mesta de gör väldigt bra så man kan inte vänta sig något annat den här gången heller.
- Rebel heart
- It’s a shame
- Fireworks
- Postcard
- To live a life
- My wild sweet love
- Distant star
- Ruins
- Hem of her dress
- Nothing has to be true
Den här gången slår First Aid Kit till med något alldeles extra. Ruins är mer känslosam än deras tidigare plattor och den innehåller några av de bästa låtarna som de har gjort. Och att det blir lite extra känslosamt kan ju bero på att låtarna kom till efter ett brustet förhållande. Det här är låtar som har kommit till i ruinerna av det och då kan man räkna ut att det blir ganska mörkt.
First Aid Kits svenska americana/folkrock låter så sjukt bra. Det är en sådan känsla i både sång och musik. Det är så snyggt gjort med steelgitarr, piano, orgel och stråkar.
Det börjar direkt med Rebel heart.
Tell me why do I keep trying
To be someone I’ll never be
I keep seeing her in everyone
Everyone but me
But I know you truly saw me
Even if just for a while
Maybe that’s why it hurts now
To leave it all behind
Det är nästan sjukt vilken känsla de får till. Det är så att nackhåret reser sig.
När det sedan är It’s a shame som går i gång så är det bara till att suga åt sig den här musiken så mycket det går. Twang, så jäkla bra!
Totalt får vi tio låtar, men det räcker med att ha kommit halvvägs för att man ska inse att det här är en platta som kommer att spelas ofta. Och när det gäller First Aid Kit så kommer låtarna aldrig att bli sämre utan det är låtar som bara kommer att växa mer och mer för varje lyssning.
Bästa spåret? Nej, nej. Glöm det. Här får man inte missa en enda låt.
Det blir något atmosfäriskt sound plattan igenom och att det blir så finns det flera anlednignar till. Producenten Tucker Martine (My Morning Jacket, Case/Lang/Veirs, Sufjan Stevens, The Decemberists) hjälper helt klart till med det, precis som Peter Bucks gitarrlirande. Japp, det är R.E.M.-gitarristen som dyker upp på flera låtar och visst tusan hör man det.
