Alla The Verve-fans kan börja småle redan nu.
Richard Ashcroft är tillbaka.
Han är det med These people – Ashcrofts bästa platta sedan Urban hymns.
4/5
Artist:
RICHARD ASHCROFT
Albumtitel:
THESE PEOPLE
År:
2016
Genre:
ALTERNATIVE, ROCK
Skivbolag:
RIGHTEOUS PHONOGRAPHIC ASSOCIATION
Richard Ashcroft var sångare i det smått legendariska rockbandet The Verve som på sitt makalösa album Urban hymns från 1997 hade med låtar som Bitter sweet symphony, Lucky man och The drugs don’t work.
Bandet splittrades 2008-2009 och Ashcroft gick vidare med en solokarriär som inte var speciellt imponerande. Han bildade även bandet RPA & The United Nations Of Sound som släppte en platta 2010. Inte heller det var speciellt imponerande.
Nu är det dock annorlunda.
Efter en sex år lång paus är Ashcroft tillbaka på allvar. Plattan These people håller hög klass. Och Ashcroft håller sig till Urban hymn-soundet. Det är alternativ rock, det är britpop, det är soft rock.
- Out of my body
- This is how it feels
- They don’t own me
- Hold on
- These people
- Everybody needs somebody to hurt
- Picture of you
- Black lines
- Ain’t the future so bright
- Songs of experience
Första låten ut är nästan en synthpop-låt. Det var inte vad man hade räknat med, men det blir faktiskt jäkligt bra.
Därefter får vi den första singeln från These people, This is how it feels. Jag var inte tokimponerad över den låten vid de första lyssningarna. Nu har den gått varm i någon månad. Låten växer. Den växer som tusan. Nu är det en av favoriterna på plattan och bland Ashcrofts låtar totalt sett.
This is how it feels,
When love it gets too real, yeah oh
I got no ransom
I had my chance man
This is how it feels when
Love it gets so real, yeah
Are You still a holding on to what we had?
They don’t own me känns nästan som en fortsättning på en av de bästa låtarna jag vet med Ashcroft, The Verves Lucky man. Det är lugna sköna gitarr och en soft sång. Briljant.
Sedan är det dags för en annan favorit med: Hold on.
Titelspåret är en annan superskön låt, med grymma gitarrer och nästan ett orkestersound med stråkar och annat. Ni vet, samma grejer som lyfte The Verve.
Halvvägs in på skivan så kan man bara konstatera att detta är bland det bästa som Ashcroft någonsin har gjort. Varenda låt är lysande så här långt.
Nästa höjdare på plattan är Picture of you. En melankolisk låt som får en att tänka tillbaka på Sonnet.
Black lines är ännu vassare. Det är soft, det är akustiska gitarrer, det är stråkar och Ashcroft själv gör det hur bra som helst med sången. Och när låten är på väg att ta fart, men Ashcroft vrider tillbaka det … sjukt bra.
Det är två låtar kvar på plattan: Ain’t the future so bright och Songs of experience. Det är två bra låtar.
Richard Ashcroft har överraskat stort och gjort en riktigt, riktigt bra platta.
