Yungblud är framme vid sin fjärde studioplatta.
Och det låter helt enkelt för jävla bra!
5/5
Artist:
YUNGBLUD
Albumtitel:
IDOLS
År:
2025
Genre:
ALTERNATIVE, ROCK
Skivbolag:
LOCOMOTION RECORDINGS, CAPITOL RECORDS, UMG RECORDINGS
Yungblud är britten Dominic Harrison som singeldebuterade med King Charles i april 2017. Året efter var det dags för det första studioalbumet: 21st century liability. Succén kom väl mer eller mindre direkt och han nominerades till alla möjliga priser.
För min del så var dock Yungblud inte ens en parantes. På något sätt lyckades jag missa honom och även om hans namn dök upp här och var så fick det passera … tills för ett par år sedan. Då såg jag i en dokumentär om Camden och där han snackade lite om betydelsen stadsdelen i London hade haft för honom och man fick höra några låtar. Sedan dess har jag varit fast och när han nu ger oss Idols så blir det hans fjärde studioplatta.
- 21st Century liability
- Weird!
- Yungblud
- Idols
På den nya plattan blir det tolv spår:
- Hello heaven, hello
- Idols pt. I
- Lovesick lullaby
- Zombie
- The greatest parade
- Change
- Monday murder
- Ghosts
- Fire
- War
- Idols pt. II
- Supermoon
Yungblud bjuder på någon form av alternativ rock, men han har även gett oss låtar som är mer poppunk, men också låtar som kanske är mer åt det brittiska hip-hop-hållet. Han gör liksom lite vad han känner för. Denna gång blir det i stort sätt alternativa rock rakt över. Det känns som en Yungblud-rockopera .
Yungblud kickar i gång albumet med Hello heaven, hello. Det är en över nio minuter lång låt och den känns som en rockopera och på något sätt får man lite Queens-vibbar. Det är en ganska soft rocklåt med plats för allt från stråkar till gitarrsolo till en jäkla känsla i sången. Galet bra!
Idols pt. I är en snygg sak. Det är softa och lite stråkar i inledningen innan Yungblud börjar sjunga – låten är en hyllning till livet – och det är knappt så att man känner igenom honom. Lite extra krydda i det hela blir det där U2-gitarrsoundet. Idols pt. II är en pianoballad som fortsätter in i Supermoon där man får en del Elton John-vibbar. Det såg man inte riktigt komma.
Det blir lite fetare med Lovesick lullaby. Här pratsjunger Yungblud innan det blir en skön refräng som skickar ut The Verve-vibbar.
Zombie är en av plattas höjdpunkter och den skicka ut en del The Cure-vibbar precis som flera andra låtar. En känslosam ballad. En grym låt.
Oh, I know that I can’t live without you
But this world will keep turning if you do
Would you even want me, looking like a zombie?
Would you even want me, want me, want me?
Och när man ändå blir lite nedstämd så kan man lika gärna dra i gång War med en gång. Så känslosamt. Så fint med stråkarna.
The greatest parade – och Fire för den delen – är mer klassisk britpop/indierock och Monday murder – en av plattans absolut bästa spår – är det väldigt mycket The Cure över. Ett ganska glatt new wave-sound med en mörk text.
Ghost är 6 minuter och 26 sekunder lång. Det är en njutning att höra. Det börjar avskalat med ett piano och Yungblud som sjunger, men sedan växer det. Lite U2-gitarrer, lite trummor, bas och avslutningen på låten är mäktig! Det är rockopera. En grym låt till!
En grym platta som rekommenderas!
