1980-talet.
Vinylens tid.
Kassettbandens tid.
Och i de gamla gömmorna finns det en hel del lysande musik. Lysande pop- och rockmusik som i vissa fall har blivit mer eller mindre bortglömd …
Läs mer
Vi kör på lite mer Sweden Rock … Scorpions har kanske inte rosat musikmarknaden med lysande plattor de senaste åren. Det spelar ingen större roll. Man får aldrig glömma bort historien.
Så var det dags för den sista plattan under 1980-talsveckan … 1981. Heavy metalbandet Iron Maiden var på frammarsch. Då kickade de sångaren Paul Di’Anno. Hur fasiken skulle det gå då?
Man kan inte köra en 1980-talsvecka med all möjlig musik utan att nämna Mauro Scocco. Han var kung med Ratata. Han blev ännu större med det fantastiska soloalbumet Mauro Scocco.
The Cult släppte två kalasalbum 1984 och 1985. Det kan man se som ett bra årtionde. Det blev ännu bättre när de släppe Sonic temple.
Ingen gitarrist, ingen trummis, ingen basist … Det var väl knappast konstigt att skeptikerna var många när The Human League släppte Dare.
1984 släppte W.A.S.P. sin debutplatta. Skivan slog ner som en bomb i Sverige.
Här var det image som gällde. Det var sågklingor, blod och dödskallar.
De bildades redan 1968 och ses som pionjärer inom heavy metal-genren. Det är klart att Black Sabbath tar en plats under 1980-talsveckan.
Det är en hårdrocksklassiker utan dess like. AC/DC:s superplatta Back in black – som är lika bra i dag som när den släpptes – är inget annat än australiensisk perfektion.
När Iron Maiden släppte albumet Piece of mind 1983 var förhoppningarna stora efter den fantastiska succén med The number of the beast.
1980-talsvecka, då måste vi ha med mer svenskt. Eftersom jag förmodligen är den ende i hela landet som lyssnar på Trance Dance så kör vi på deras grymma platta Dancing in the shadows …
