Erasures bästa platta sedan 1980-talet

Studioplatta nummer 18.

Då smäller Erasure till med sin bästa platta sedan 1980-talet!

5/5

Artist:
ERASURE
Albumtitel:
THE NEON
År:
2020
Genre:
SYNTHPOP, ELEKTRONISKT
Skivbolag:
MUTE ARTISTS LTD.

Vince Clarkes musikkarriär är smått otrolig. Det började med att han var med och bildade Depeche Mode och han skrev bland annat en av tidernas bästa synthpoplåtar: Just can’t get enough.

Han lämnade dock bandet 1981 och bildade i stället Yazoo tillsammans med Alison Moyet. Det var samma visa där och Clarke låg bakom Don’t go som är en annan av tidernas bästa synthpoplåtar …

Men även Yazoo splittrades och Clarke gjorde någon låt med The Assembly plus att han hade ett projekt tillsammans med Paul Quinn. Inget av projekten blev långvarigt och Clarke valde då att annonsera efter en sångare till ett nytt projekt.

Andy Bell svarade och Erasure kom att bildas i London 1985. Clarke hade äntligen hittat rätt och duon levererar fortfarande fantastisk synthpop.

  • Wonderland (1986)
  • The circus (1987)
  • The Innocents (1988)
  • Wild! (1989)
  • Chorus (1991)
  • I say I say I say (1994)
  • Erasure (1995)
  • Cowboy (1997)
  • Loveboat (2000)
  • Other people’s songs (2003)
  • Nightbird (2005)
  • Union street (2006)
  • Light at the end of the world (2007)
  • Tomorrow’s world (2011)
  • Snow globe (2013)
  • The violet flame (2014)
  • World be gone (2017)
  • World beyond (2018)
  • The neon (2020)

The neon kommer 34 år efter att debutplattan Wonderland skickades ut i världen. Det känns faktiskt som om detta kunde ha varit Erasures andra album. Då kan ni räkna med att finns en jäkla massa 1980-talsvibbar i de här låtarna och jag bara älskar det!

  1. Hey now (think I got a feeling)
  2. Nerves of steel
  3. Fallen angel
  4. No point in tripping
  5. Shot a satellite
  6. Tower of love
  7. Diamond lies
  8. New horizons
  9. Careful what I try to do
  10. Kid you’re not alone

Här finns gott om hits som skulle plats på vilken synthpoplista som helst. Hey now (think I got a feeling) har liksom allt man vill ha när man drar i gång något med Erasure. Det är härliga synthslingor och en härlig refräng som ser till att du är tillbaka på 1980-talet.

Nerves of steel är lite, lite mörkare, men man blir lika glad av att höra låten för det … No point in tripping har ett lite gladare sound och här får man en del Yazoo-vibbar. Shot a satellite, Diamond lies, Careful what I try to do, Kid you’re not alone … detta är en given succé!

Musikälskare sedan liten skit ... Fem album man måste ha i samlingen? Oasis - (What's the Story?) Morning glory, The Gaslight Anthem - The '59 sound, Tom Petty - Full moon fever, U2 - The Joshua Tree, Dire Straits - Brothers in arms och Bruce Springsteen - Born In the U.S.A. Det gick inte att välja fem ...

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Föregående inlägg

Gott om guldkorn bland Hennings demoner ...

Nästa inlägg

En oväntad uppföljare av Coheed And Cambria ...

Senaste om Erasure