Band Of Skulls är tillbaka med sitt femte studioalbum.
Då är sig inte allt riktigt likt längre.
En trio har blivit en duo och de experimenterar en hel del med musiken …
Det brittiska rockbandet drog i gång under 2004 under namnet Fleeing New York vilket några år senare byttes ut mot Band Of Skulls. Bandet bestod då av Russell Marsden (gitarr, sång), Emma Richardson (bas, sång) och Matt Hayward (trummor). Nu har dock Hayward lämnat och då kör Marsden och Richardson vidare på egen hand.
Så här ser Band Of Skulls diskografi ut:
- Baby darling doll face honey (2009)
- Sweet sour (2012)
- Himalayan (2014)
- By default (2016)
- Love is all you love (2019)
Band Of Skulls är ett rockband som genom åren har bjudit på en del grymma låtar, men det är också ett band som har varit väldigt ojämnt. Om topparna har varit höga så har dalarna kunnat ha varit lika djupa.
Nu testar de dessutom på att lämna zonen där de känner sig bekväma. På de tio nya låtarna på Love is all you love experimenterar de en hel del med elektroniska ljud.
- Carnivorous
- That’s my trouble
- Love is all you love
- Not the kind of nothing
- Cool your battles
- Sound of you
- Thanks a lot
- We’re alive
- Speed of light
- Gold
Det känns verkligen som om Band Of Skulls har lekt sig fram och låtit sin kreativitet flöda – och det fungerar! Det fungerar hela vägen. Inget ont om deras tidigare mer bluesiga plattor, men det här är det bästa som de har gjort.
Givetvis finns det en del blues kvar, men det dränks av de elektroniska inslagen och nu känns det mer som modern rock. Det är lite mer – och inte minst så är det en betydligt jämnare platta – på något sätt.
Plattan kickar i gång med Carnivorous som har ett pulserande synthigt dancebeat. Det är lite what the fuck?!-känsla direkt. Det är det på ett bra sätt. Har man lyssnat på Noel Gallagher’s High Flying Birds senaste grejer så lär det här också gå hem …
Men Band Of Skulls fastnar inte i ett sound. De varierar sig en hel del. That’s my trouble är en tung och grymt skön rocklåt. Love is all you love är inte alls lika tung utan när den refrängen kickar i gång så känns det nästan som pop. Och jo, det fungerar absolut.
Variationen finns också i att Russell Marsden och Emma Richardson delar på sångsysslorna. Då blir det en bra bredd i det hela också. Det visar de inte minst i duetten Not the kind of nothing I know.
Fast det är nog när det är Marsden som tar hand om sången som man fastnar mest. Han gör det bland annat i redan nämnda That’s my trouble, Love is all you love och Cool your battles som dessutom inleds med ett grymt skönt gitarriff.
Thanks a lot får en att tänka på Yazoos Only you. I alla fall under de första sekunderna sedan vrids den över till en rocklåt. Annars är det We’re alive och Gold som får en att haja till. We’re alive på grund av det sköna dancebeatet och Gold på grund av det bluesiga gitarrsoundet.
Topp tre? We’re alive, Love is all you love och That’s my trouble.
