Bra musik. Bara bra musik. Nästan.


Burnt Tapes - Never Better
4/5
Artist:
Burnt Tapes
Album:
Never better
År:
2019
Genre:
Punk
Bolag:
Lowjack Records

Ångestpunk med Burnt Tapes

Burnt Tapes av

Burnt Tapes har skickat ut debutplattan Never better.

Då får vi ångestpunk direkt från London – och det här låter ruskigt bra!

Punkbandet Burnt Tapes inspireras av band som Iron Chic, Hot Water Music och The Lawrence Arms och sedan de började lira musik har det blivit en del EP-släpp. Den senaste kom 2017 skickade de ut EP:n Alterations som är fullmatad med vassa punklåtar.

Nu är det dags för en fullängdare och det här fyramnnabandet tänker gör punkrock med melodier. De väljer själva att kalla det för ångestpunk.

  1. Never better
  2. Drift champ ’16
  3. Don’t make me play Bocelli
  4. Yuzi
  5. Maybe I’m a method actor
  6. Dirt road
  7. Birds and birds, and animals, and things
  8. Forty, forty-five
  9. Robert cop
  10. Lost in transit

Det här är bra! Ta lite The Gaslight Anthem, lite The Menzingers, lite Creeper, lite Territories och lite Mercy Union och rör runt. Där någonstans finns Burnt Tapes. Och det är kanske inte så konstigt att det blir så med tanke på att Never better spelades in tillsammans med Daly George på The Ranch Studios. Han har tidigare bland annat jobbat med Creeper, Milk Teeth och Boston Manor.

Londonbandet är så melodiöst att det låter som den där punkrocken som kommer från Australien. Med andra ord är det mer melodiöst än rått och argt. Visst, det är knappast unikt och frågan är om det verkligen behövs fler band som gör det här? Det gör det absolut – för Burnt Tapes debutplatta är skitbra och för nya bra punkplattor finns det alltid plats.

Albumet kickar i gång med titelspåret Never better – och det är en ganska passande start för Burnt Tapes har aldrig låtit bättre än vad de gör nu. Låten, som börjar soft för att sedan ta fart, i sig är en höjdare, men plattan kommer att lyfta till ännu högre höjder …

Det blir det redan med andraspåret Drift champ ’16, men sedan smäller det till ordentligt och vi får två kanonspår i Don’t make me play Bocelli och Yuzi. Det är ett sådant skönt punkgung i det här att man inte kan sluta lyssna.

Fast det här är en platta som inte tar någon paus. Varenda låt håller hög klass och då är det bara till att låta det här snurra på gång efter gång. Topp tre? Don’t make me play Bocelli, Robert cop och Yuzi.

Burnt Tapes
Tone Apostolopoulos (sång, bas)
Phil Georgoulopoulos (ledsång, gitarr)
Panos Tessaromatis (sång, gitarr)
Jordan Hall (trummor)

Musikälskare sedan liten skit ... Fem album man måste ha i samlingen? Oasis - (What's the Story?) Morning glory, The Gaslight Anthem - The '59 sound, Tom Petty - Full moon fever, U2 - The Joshua Tree, Dire Straits - Brothers in arms och Bruce Springsteen - Born In the U.S.A. Det gick inte att välja fem ...

Lämna ett svar

Din mailadress kommer inte att publiceras.

*

Gå till Toppen