Bra musik. Bara bra musik. Nästan.


3/5
Artist:
Alphaville
Album:
Strange attractor
År:
2017
Genre:
Elektroniskt
Bolag:
Lunapark, Polydor, Island

Nya Alphaville tillbaka med nya Strange attractor

Alphaville av

Alphaville har varit ett personligt favoritband sedan man först hörde dem i början av 1980-talet.

När vi nu är inne på 2017 har det dock hänt mycket med bandet …

Alphaville slog igenom med dunder och brak med singlarna Big in Japan, Sounds like a melody och Forever young.

Sedan dess har jag lyssnat på allt de har släppt. Allt ha väl inte varit guld, men Alphaville är Alphaville.

Diskografin:

  • Forever young (1984)
  • Afternoons in Utopia (1986)
  • The breathtaking blue (1989)
  • Prostitute (1994)
  • Salvation (1997)
  • Catching rays on giant (2010)
  • Strange attractor (2017)

Då på 1980-talet såg bandet lite annorlunda ut. Då var det Marian Gold (Hartwig Schierbaum), Bernhard Lloyd (Bernhard Gössling) och Frank Mertens (Frank Sorgatz) som tillsammans var ett av planetens hetaste synthpopband.

Sedan dess har Alphaville haft en del olika uppställningar, men numera är det Marian Gold, David Goodes, Jakob Kiersch, Carsten Brocker och Alexandra Merl som bildar bandet så det låter inte heller som förr i tiden även om man känner igen Marian Gold.

Inför albumsläppet var jag så nyfiken att jag googlade plattan. Det hade fått 0,5 i betyg på någon sajt … Det blev en djup suck, men det är ju ändå Alphaville. Man måste ge en ny platta med det gänget en chans. Det spelar ingen roll vad andra tycker.

Vi får 13 låtar:

  1. Giants
  2. Marionettes with halos
  3. House of ghosts
  4. Around the universe
  5. Enigma
  6. Mafia island
  7. A handful of darkness
  8. Sexyland
  9. Rendezvoyeur
  10. Nevermore
  11. Fever!
  12. Heartbreak City
  13. Beyond the laughing sky

Och visst, det är inte tokimponerande till en början. Plattan tar sig dock och när man har nått fjärde låten får vi lugna Around the universe som verkligen är en bra. Det blir känslosamt som tusan med tanke på att Marian Gold skrev låten tillsammans med den förre Alphaville-medlemmen Martin Lister som oväntat gick bort 2014.

There’s a man waving his hat

At a starting aeroplane

On a faded photograph from long ago

 

And I wondered who he was

And who was on the plane

And where the flight was going to

 

And I felt kind of homesick

Although you were with me

 

Save a prayer, a prayer for me

When will I ever come back again?

Save a prayer, a prayer for me

When will I ever come back, come back again?

Det är dock inte så mycket till synthpop här. Det är en soft ballad där den akustiska gitarren lyfter låten.

Enigma är desto mer synthpop även om den är i mörkaste laget. Det finns några riktigt vassa låtar på plattan som den lugna A handful of darkness och den fartfyllda Sexyland som nästan känns som en synthrocklåt. Den andra halvan av plattan är klart bättre än den första.

Rendezvoyeur, Nevermore och inte minst förstasingeln från plattan Hearbreak City – där man känner igen 1980-tals-Alphaville i refrängen i alla fall – är riktigt bra låtar.

För dem som vill höra gamla Alphaville så kan man glömma det på Strange attractor. Alphaville har gått vidare och låter helt annorlunda precis som Depeche Mode gör om man jämför med det glada 1980-talet.

 

Musikälskare sedan liten skit … Fem album man måste ha i samlingen? Oasis – (What’s the Story?) Morning glory, The Gaslight Anthem – The ’59 sound, Tom Petty – Full moon fever, U2 – The Joshua Tree, Dire Straits – Brothers in arms och Bruce Springsteen – Born In the U.S.A. Det gick inte att välja fem …

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras.

*

Inlägg om Alphaville

Gå till Toppen