Jag trodde nästan att det var över för Bon Jovi.
Så illa är det inte.
Burning Bridges har i alla fall ett par guldkorn.
Slippery when wet, New Jersey, Keep the faith och These days är några av de bästa plattorna Bon Jovi har gjort. Den sistnämnda kom 1995.
Sedan dess har jag inte varit så jäkla imponerad över Bon Jovi – även om jag alltid är nyfiken på deras plattor och i alla fall gett dem en liten chans.
20 år efter These days kom bandets 13:e studioalbum. Förväntningarna var inte speciellt höga, men Burning bridges är deras bästa på länge även om Bon Jovi nu inte alls är lika bra som Bon Jovi var förr.
Plattan är också Bon Jovis första utan gitarristen Richie Sambora som tvingades lämna bandet under 2013.
Förstalåten A teardrop to the sea är inte alls dum. En lugn grej som sätter sig.
So this is it
Here it is
A pot of gold
A Judas kiss
I got what I wanted
I paid every cost
I’d give it all back
To get back what I’ve lost
Like a wave on the beach
Last leaf on the tree
It’s all just a memory
Andraspåret är We don’t run. Den är väl okej, men känns lite tråkigare. Förhoppningarna om en riktigt bra platta dog snabbt, men de kom tillbaka.
Saturday night gave me Sunday morning är den bästa låten på plattan. Bara den låten är värd att skicka in plattan bland övriga Bon Jovi-album i skivhyllan.
I was living my life like a long-lost weekend
Never felt nothing, jumping right into the deep end
I wasn’t missing nothing, that was ever worth getting
Never hung around enough to regret it
Här har Sambora varit med och skrivit låten, så man får ändå säga att han avslutade på ett hyfsat sätt …
Blind love är en pianoballad. Det blir … okej. Inte heller Who would you die for ger något större intryck. Det är liksom bara tja. Den mer akustiska Fingerprints är desto bättre, men det räcker inte för att lyfta plattan.
I countryrockiga Life is beautiful får vi äntligen en riktigt bra låt till.
She’s there to lift me up
But I only let her down
A guilty king
Wears a broken crown
She’s sweet forgiveness
In a lonesome lost and found
I I’m your man får vi lite gladrock.
I det sista spåret, Burning bridges, bjuds det på pubrock. Jag vet inte om det är bra eller kasst. Det är i alla fall annorlunda.
Burning bridges ger alla Bon Jovi-fans det de kan vänta sig: En hyfsat solid rockplatta med både toppar och dalar.
Redan i år väntas ett nytt Bon Jovi-album, This house is not for sale, landa i skivbutikerna, men då är inte det under Mercury Records. Bon Jovi har lämnat bolaget efter 32 år.
