Saint Cecilia – en trevlig överraskning

Plötsligt fanns den bara.

EP:n Saint Cecilia med Foo Fighters.

Det blev en sjukt trevlig överraskning i novembermörkret.

Det mesta Foo Fighters gör är riktigt bra. Då kan Dave Grohl och de andra i bandet ändå variera sig med tung och stökig rock ’n’ roll för att sedan lugna ner sig betänkligt. Egentligen är det stora kontraster, men det är det som gör Foo Fighters så jäkla bra.

Saint Cecilia spelades in 2015, mitt under Austin City Limits Festival på hotellet Saint Cecilia. Det blev något alldeles speciellt.

Saint Cecilia är en väldigt, väldigt bra EP. Foo Fighters inleder med makalösa titelspåret.

There ain’t no secrets anymore

My name’s been hanging on the hook outside your door

Just an old eyesore

I got this feeling, I can’t keep it down anymore

Bring me some healing

Saint Cecilia, carry me home, to your house of broken, bones

Det är ett lyft från Sonic highways och Saint Cecilia känns som ett steg tillbaka – Foo Fighters tar ett kliv tillbaka till som hur bandet var förr.

Det är ett vinnande steg, nu är det back-to-basics-rock ’n’ roll.

Sean är andralåten. Den är bländande, lysande, strålande, fantastisk. Ja, använd vilket positivt ord du vill.

Det är nästan löjligt bra.

Det visar sig att EP:n faktiskt innehåller gamla låtar där nya riff och ideér har gett dem nya liv.

Men vad gör det? Det är en jäkligt bra EP.

Have you ever been drunk enough to say what you wanted to say

Without no words getting in the way?

Have you ever been in love enough to be who you wanted to be?

I won’t mind you if you won’t mind me

The neverending sigh är 1970-talsrock med sköna gitarriff och Grohl i högform.

Detta var en grymt bra EP. Missa den inte!